Göteborg Posten
2004-03-23
Ragnheidur Ólafsdóttirs text är en förolämpning. Mot mig och alla ekonomer, forskare, författare, journalister, miljöorganisationer och andra som granskat Landsvirkjuns pågående rådbråkning av den isländska naturen.
Landsvirkjuns propagandaavdelning förmår dåligt skyla sitt maktspråk. Och jag frågar mig varför ett statligt företag lägger ned så mycket kraft på att underminera saklig kritik.
Ólafsdóttir menar att jag visar “djupt förakt för det isländska folket”. Ingenting kunde vara felaktigare. Men det är typiskt för den isländska makteliten att när den kritiseras utifrån så avfärdas det reflexmässigt med trotsiga nationalistiska utbrott.
Kritiken mot exploateringen av det isländska höglandet inleddes för drygt trettio år sedan av Halldór Laxness med Hernadurinn gegn landinu – “Kriget mot landet”. I dag förs tankarna vidare av bland andra personer som Steinunn Sigurdardottír, Gudbergur Bergson, Vigdis Finnbogadóttir och Gudmundur Pall Ólafsson. Drivs de månne också av “djupt förakt för det isländska folket”?
Ólafsdóttir pratar om demokrati och öppenhet och Islands påstått förträffliga miljölagstiftning. I verkligheten pågår just nu flera rättsprocesser mot Landsvirkjun. De anklagas bland annat för att ha friserat forskarrapporter, och Kárahnjúkarprojektet är överklagat till EU då det bryter mot flera miljökonventioner et cetera.
Ólafsdóttir påstår att landets miljökonsekvensbeskrivningar “försäkrar öppen debatt”. Så här skriver den ansvariga myndigheten om Landsvirkjuns miljökonsekvensanalys: “Det har inte kunnat visas att nyttan av det föreslagna kraftverket i Kárahnjúkar är av den arten att det kompenserar för den substantiella och irreversibelt negativa påverkan som projektet får på naturen och utnyttjandet av landet” (Skipulagsstofnun, augusti 2001). Detta borde ha inneburit slutet för Kárahnjúkarprojektet, men miljöminister Sif Fridleifsdóttir körde över myndigheten och godkände exploateringen. Nu arbetar Fridleifsdóttir vidare för att helt undergräva möjligheten att kritisera storskaliga exploateringsföretag. Så ser alltså det isländska naturskyddet ut i praktiken.
Ekonomin är ett av Kárahnjúkarprojektets svagaste kort. Ekonomen Thorsteinn Siglaugsson har nyligen visat att det ur såväl företags- som nationalekonomisk synvinkel är olönsamt. Kraftverkets ekonomi kräver statliga lånegarantier för att banker och andra låneinstitut skall finansiera äventyret. Och säkerligen är det på grund av detta som Landsvirkjun försöker tysta all kritik; man vill helt enkelt dölja att man lett Island in i ett ekologiskt och ekonomisk högriskprojekt som pantsatt pensionskassor och skattebetalarnas medel för långliga tider.
Ólafsdóttir påstår vidare att arbeten inom aluminiumindustrin är “mycket eftersökta”. Vad hon då utlämnar är att det gäller Alcan i Hafnafjördur där mer än hälften av Islands invånare bor. Reydarfjördur i öst är en helt annat sak. Om de odrägliga arbetsförhållandena i Kárahnjúkar vittnar fackföreningarna på platsen. Förra veckans tragiska olycka när en ung byggnadsarbetare omkom understryker detta.
När Ólafsdóttir skriver om vattenkraft och jämför med Sverige är hon vilseledande. Grundproblemet med Kárahnjúkarverket är att det bygger på en starkt sedimentförande glaciärälv som begränsar verkets livslängd till en bråkdel av motsvarande här. Det är inte förnyelsebar energi och har ingenting med hållbarhet att skaffa.
Vidare berättar Ólafsdóttir stolt om planerna på “Vatnajökull – en jättelik nationalpark”. Det är emellertid en till intet förpliktigande gest påkommen för att rädda politikernas skamfilade rykte. För vem och vad hotar glaciärisen? En hedervärd åtgärd hade varit att säkra hela det glaciala ekosystemet, alltså den unika subarktiska tundran runt Vatnajökull, men i det området ruvar, som jag berättade i min förra artikel, Landsvirkjun på helt andra planer.
Ödeläggelsen av Kárahnjúkar har skett mot allt förnuft. Samtidigt väcker händelsen en annan och på sätt och vis djupare moralisk fråga. Den handlar om vårt gemensamma ansvar för framtidens Island – och med vilken rätt somliga i dag fråntar kommande generationer möjligheten att uppleva landets särart och enastående tillgångar.
Avslutningsvis kan jag informera Ragnheidur Ólafsdóttir om att det går alldeles utmärkt att se Kárahnjúkabergen från Kverkfjöll. Man måste dock gå ur bilen och vandra en bra bit upp på glaciären.
Torgny Nordin