Göteborg Posten
2004-03-22
I Torgny Nordins artikel “Obeveklig förödelse” (GP 25/1) hävdas följande: den isländska regeringen kan liknas vid den talibanska i Afghanistan, kritiska och självständiga journalister är ytterst sällsynta på Island, majoriteten islänningar bryr sig inte om vad som sker så länge de kan fortsätta att konsumera och det finns inte något fungerande miljöskydd. Enligt min uppfattning visar artikeln ett djupt förakt för det isländska folket.
Som Nordin påpekar byggs på nordöstra Island ett vattenkraftverk, det så kallade Kárahnjúkarprojektet. Vad som i artikeln kallas för ett “megaprojekt” är ett 690 MW vattenkraftverk. Kraftverket skall förse en planerad aluminiumfabrik, ägd av aluminiumföretaget Alcoa, med elektricitet.
För jämförelsens skull är vattenkraftverket i svenska Harsprånget i Lule älv på 940 MW. Enligt min kännedom har Nordin inte varit i kontakt med någon som ansvarar för projektet, varken med vattenkraft- eller aluminiumsmältverket.
Efter att ha jämfört den isländska regeringen med talibanernas förstörelselusta beskriver Nordin hur han pulsar i snön uppför Kverkfjöll som sannerligen är en av Islands vackraste platser. Han beskriver den magnifika utsikten och hur “stillheten har bytts mot dånet från bulldozrar, schaktmaskiner och tunga lastbilar”. Problemet är att han befinner sig på 55 kilometers avstånd från Kárahnjúkarprojektet.
Island ingår i ESS-avtalet med EU, därför är isländsk miljölagstiftning baserad på EU:s förordningar. Projektområdet vid Kárahnjúkar har studerats under de senaste två decennierna och de slutliga utredningarna för en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) gjordes 2001. MKB-processen försäkrar öppen debatt, lättillgänglig information och ett demokratiskt beslutstagande. Island är det enda landet i Europa som garanterar alla invånare rätten att delta i alla MKB-utredningar.
Projektets arbetsplatser är strängt reglerade och kontrollerade av de isländska myndigheterna. De krav som ställs, skiljer sig inte nämnvärt från de krav som ställs på svenska byggarbetsplatser. Visserligen tar det tid att bygga bostäder för flera hundra arbetare i det obebodda höglandet, men arbetsförhållandena vid Kárahnjúkar är bättre än någonsin i ett projekt i det isländska inlandet, tack vare en sträng arbetsmiljölagstiftning, kontroll och modern utrustning.
Självklart har projektets ekonomiska förutsättningar granskats flera gånger och med resultatet att lönsamheten är inom ramen för vad som anses normalt för projekt av denna storlek. Eftersom lönerna inom aluminiumindustrin ligger 30 procent högre än genomsnittslönen på Island är arbetena mycket eftersökta. Påståendet att inga islänningar vill arbeta i “sådana smutsindustrier” och att projektet kommer att bli “ett socialt experiment med hundratals underbetalda arbetare från Syd- och Östeuropa” saknar grund.
På Island finns enligt Nordin “inget fungerande miljöskydd”. Under det isländska miljöministeriet finns nio olika verk. Fem av dessa arbetar med miljö- och naturforskning och ett som motsvarar svenska Naturvårdsverket ansvarar för naturvård. I dag täcker fridlysta naturområden cirka 10 procent av Islands yta. Som jämförelse är 10,25 procent av Sverige fridlyst av naturhänsyn.
Ett förslag till naturvårdsplan för hela landet har nyligen tagits fram och kommer att läggas fram i parlamentet. Om planen förverkligas kommer den sammanlagda ytan av fridlysta naturområden på Island år 2008 att täcka 21 procent av landet. Bland annat kommer hela Vatnajökull – Europas största glaciär – att bli till en jättelik nationalpark.
Island har inte många naturresurser. De största är fisket och naturliga energiresurser, vattenkraft och geotermisk kraft. Fisket på Island har alltid svarat för majoriteten av landets export och är sedan en tid fullt utnyttjat. Det är den isländska regeringens målsättning att utvidga ekonomin och minska beroendet av fisket. Utvecklingen av de naturliga energiresurserna är en viktig faktor i detta arbete. Hitintills har endast cirka 17 procent nyttjats, men med Kárahnjúkarprojektet kommer andelen att stiga till 26 procent. Jämförelsevis har över 60 procent av vattenkraftspotentialen utnyttjats i Sverige.
Island har nu uppnått förhållandet att 70 procent av energikonsumtionen i landet tillgodoses med inhemsk, förnybar energi. De återstående 30 procenten utgörs av importerade fossila bränslen till motorfordon och fiskeflottan. Elproduktionen är till 100 procent vattenkraft och geotermisk kraft, i Sverige står vattenkraften för 55 procent av elproduktionen och kärnkraften för 39 procent. På Island kan outnyttjad vattenenergi och geotermisk energi i framtiden användas för att producera energi för transportsyften. Det vill säga så snart ny teknologi kan göra andra energiformer, såsom vätgas, till ett gångbart alternativ som bränsle. Island är en föregångare i forskningen på detta område.
Byggandet av kraftverk ger självklart upphov till lokal miljöpåverkan, speciellt där land och vegetation sätts under vatten. Emellertid kan man säga att Islands centrala högland och landets glaciärfloder är idealiska för sådan utveckling med minimala negativa effekter. Höglandet är obebott och knappt bevuxet och glaciärflodens biosfär har ytterst liten biologisk aktivitet.
Island är ett modernt samhälle som nu håller på att utveckla sina naturtillgångar – liksom svenskarna har utvecklat sina, det vill säga skogen, malmen och vattenkraften – för att bygga upp ett hållbart samhälle. Det är viktigt att försäkra en öppen och informativ dialog. Lika viktigt är att de som förmedlar information försöker återspegla förhållandena från olika synvinklar och undviker spekulationer och överdrifter. Se vidare www.karahnjukar.is.
Ragnheidur Ólafsdóttir
Landsvirkjuns miljöchef