Göteborg Posten
2004-01-25
För knappt tre år sedan inledde talibanerna i Afghanistan utplånandet av de femtonhundraåriga jättebuddhorna i Bamiyan. I ett nyhetsmeddelande till Reuters förklarade en talibansk tjänsteman: “Det tog oss tjugo dagar att förstöra statyerna. Det var jobbigt att göra slut på dem. Vi blev tvungna att använda sprängmedel.”
I sin framfart med den isländska naturen är det många som pekat på likheter mellan talibanerna och den nuvarande regeringen i Reykjavík. Den isländska regimen går emellertid mer långsiktigt tillväga. Och tjugo dagar kommer inte att räcka till för att realisera de grandiosa planerna.
Jag pulsar i snön uppför Kverkfjöll som är en av Islands sällsammaste och vackraste platser. Svavelosande het rök stiger ur ett stort hål i glaciären – is blandas med eld – och utsikten över vulkanlandskapet i norr är sublim. Men utsikten är inte längre vad den var: stillheten har bytts mot dånet från bulldozrar, schaktmaskiner och tunga lastbilar.
Endast ett fåtal personer blev det förunnat att uppleva den praktfulla vilda canyonnaturen runt Kárahnjúkabergen. Nu sprängs allt sönder för att realisera ett megaprojekt av aldrig tidigare skådade dimensioner.
Och mer är att vänta. För eftersom Kárahnjúkar var det mest kontroversiella av alla exploateringsprojekt på Island – underkänt till och med av regeringens egen myndighet som alltför destruktivt – har nu alla dörrar öppnats på vid gavel.
Trots en rasande världsopinion och en i stort sett enig forskarvärld fortsätter David Oddssons högercenterregering och energibolaget, Landsvirkjun, sina härjningar på det isländska höglandet. Svept i trotsiga nationalistiska argument körs de egna myndigheterna över, miljörörelsen hånas, demokratin undermineras och utländsk kritik ignoreras.
Det skandalomsusade italienska Impregilio är ansvarigt för kraftverksbygget i Kárahnjúkar. Precis som kritikerna hela tiden misstänkt, är det inte i första hand isländska arbetare utan portugiser och östeuropéer och folk från andra fattiga länder som arbetar på bygget. Förhållandena är odrägliga med bristfällig utrustning och till och med slavlöner har rapporterats. Vad som exakt sker är emellertid svårt att veta; kritiska och självständiga journalister är nämligen ytterst sällsynta på Island. Och medan bekymrade kvinnor runt om på ön stickar strumpor och vantar till de arma arbetarna tiger den isländska regeringen.
Tigandet har blivit kännemärke för den isländska nomenklaturen. Men det finns något som är värre: Island håller fullständigt på att förlora sin moraliska kompass. Arbetsförhållandena vid Kárahnjúkaverket visar tydligt hur lite man bryr sig om människor, i synnerhet ickeislänningar, och ödeläggelsen av landets natur har placerat Island längst ned i naturvårdens internationella gärdsgårdsserie.
Det grundläggande problemet är att majoriteten av islänningarna inte bryr sig om vad som sker. Så länge de kan fortsätta konsumera och ekonomin växer i trygg takt är det ingen som klagar, i varje fall inte högt. Väsentligen beror detta på att de isländska hushållen är skuldsatta långt upp över öronen. Utgifter för boende, konsumtionsskulder och inte minst höga lån på alla bensinslukande monsterbilar för terrängkörning gör att man minst av allt önskar ovälkomna störningar. Så kan miljöförstörande aluminiumsmältverk vitalisera ekonomin, om än på mycket kort sikt, ger man sitt tysta bifall.
I dag finns i praktiken inget fungerande naturskydd på Island och landets miljöminister, Sif Fridleifsdóttír, har givit begreppet “miljöminister” en helt ny innebörd. Hennes senaste projekt – efter att ha trumfat igenom Kárahnjúkar och förhandlat fram ökade utsläppsrättigheter i Kyotoprotokollet – är att göra det ännu smidigare för storföretagen att ostört få fortsätta sitt verk. Visserligen följde hon ändå inte de tidigare lagarna, men nu görs de om för säkerhets skull.
Den politiska ledningen på Island hävdar att vattenkraft och aluminiumsmältverk handlar om förnyelsebara resurser för miljövänliga syften som ger välbehövliga arbetstillfällen. Vid närmare analys visar det sig dock vara precis tvärt om.
Vad man håller på med är att totalförstöra naturen för att – under mycket begränsad tid – få fram elektricitet till aluminiumframställning. Produktionen är synnerligen miljöfarlig; först skall bauxiten brytas i gruvor under svåra sociala och ekologiska förhållanden – det finns gott om förfärande exempel från bland andra Brasilien och Surinam. Sedan skall bauxiten skeppas hela vägen till Island. Och vid själva den elektrolytiska processen bildas stora mängder med farliga växthusgaser, de flesta tusenfaldigt potentare än koldioxid.
Det är det amerikanska företaget Alcoa, med en minst sagt tveksam verksamhetshistoria bakom sig, som skall köpa elektriciteten och driva världens största, men ännu inte byggda, smältverk i östisländska Reydarfjördur.
Alcoa har lockats till Island med hjälp av ett hemligt, men starkt realiserat elpris – varför skulle annars Alcoa, som redan har överkapacitet, under förra året stänga tre aluminiumsmältverk hemma i USA?
Och vad skall vi för övrigt med allt aluminium till? Om bara en bråkdel av de flera hundra miljoner burkar som Alcoa spottar ut på den amerikanska marknaden varje år återvanns, skulle ytterligare smältverk kunna stängas.
I retoriken heter det att jättefabriken kommer att skapa arbetstillfällen och hindra östlandets utflyttning. Det avfärdas av många som en ren trosföreställning. Urbaniseringen är här, liksom i övriga världen, ett strukturellt dilemma och det spelar därför ingen roll hur många fabriker som byggs, det skulle ändå inte påverka utvecklingen. Få islänningar vill arbeta i sådan smutsindustri och smältverket i Reydarfjördur kommer därför, i likhet med Kárahnjúkaverket, att bli ett slags socialt experiment med hundratals underbetalda arbetare från Syd- och Östeuropa.
Flera ledande nationalekonomer på Island har varnat för att hela vattenkrafts- och aluminiumkarusellen leder till gigantiska förluster som måste täckas med skattebetalarnas pengar. Slutsatsen kan alltså mycket väl bli att den isländska regeringen, med skattebetalarnas pengar, subventionerar ett amerikanskt jätteföretag och samtidigt ödelägger höglandet och östkustens kanske vackraste fjord.
Att premiärminister David Oddsson skulle oroa sig för skattebetalarna är kanske inte troligt. För precis innan alltinget stängde inför julhelgen lyckades han tubba ledamöterna att gå med på ett förslag om höjda pensioner för vissa nyckelpolitiker. Den finaste julklappen gav han sig själv: en hundraprocentig ökning av pensionen. I sedvanlig ordning blev han rasande när frågan kom på tal, och inte blev det bättre när det kom till allmänhetens kännedom att han lyckats få igenom en specialklausul som ger honom rätten att behålla pensionen även om hans kommande författarskap blir så framgångsrikt som han själv hoppas på.
Jag pulsar vidare i snön och kan bara konstatera att utsikten här från Vatnajökulls norra glaciärkant är stadd i snabb förändring. I öster pågår bygget i Kárahnjúkar för fullt och samtidigt är framtiden för resten av höglandet osäkrare än någonsin. Långsamt sipprar Landsvirkjuns planer ut, och av det som blivit känt förstår man att hela det isländska landskapet står inför en radikal förvandling. Regeringen har utlovat industrin massor med ny billig el, så nu gäller det för energibolaget att bygga dammar med rasande fart.
En grann korp tar höjd ovanför mig och om jag hade kunnat följa med upp i luften skulle jag ha sett alla de platser som nu står på dödslistan. I öster hade jag sett Thjórsarvers unika mosaiklandskap – med världens största häckplats för spetsbergsgäss – som finns med på den internationella Ramsarlistan över våtmarker av global betydelse. Landsvirkjun ruvar fortfarande på planer om en damm strax nedanför Thjórsarver vilket blir förödande för detta särpräglade område. Och inte långt därifrån hade jag sett Hágöngur, ett stort område med varma källor som dränktes 1998.
Om jag blickade norrut skulle jag tydligt kunnat följa Jökulsá á Fjöllums vindlade färd mot Ishavet. Här svävar Landsvirkjun på målet, trots att de i flera år haft sökarljuset på den älven. Miljörörelsen kräver å sin sida att hela älvdalen fredas, men i takt med att vattenkraftståget ångar vidare inser alla att ständigt nya och substantiella offer krävs för att hålla igång den skenande ekonomin.
Däms Jökulsá á Fjöllum förstörs i ett slag de allra bästa bitarna av Nordislands natur. Europas största vattenfall, Dettifoss, blir då torrlagt, även om Landsvirkjun antytt att man kan släppa på vattnet ibland under sommaren för turisternas skull. Och mycket mer kommer samtidigt att gå förlorat, som exempelvis det nyligen upptäckta och förmodligen helt unika Sönghofsdalur i Krepptunga där man kan höra alverna sjunga – även om geologerna menar att sången är ett säreget eko från mindre vattenfall.
Längre i norr, vid sidan om sjön Myvatn, hade jag anat Laxá, den berömda lax- och strömandsfloden, som nu skall bli en reservoar. Laxá är ett känsligt kapitel efter en miljöstrid 1970 som slutade med att bönderna sprängde en damm. Men nu blåser nya vindar och även Laxás dagar torde vara räknade.
I söder hade jag kunnat se mängder med områden som väntar på att offras. Jag hade sett höglandets vackraste sjö, Langisjor, som snart är borta. Och i närheten av Myrdalsjökull och Torfajökull flera forsar och floder som sjunger på sista versen.
Jag kommer att tänka på några rader ur Egil Skallagrimssons kväde Sonnatorrek där han sörjer förlusten av sina söner. Den reciteras ofta vid isländska begravningar och passar därför bara alltför väl just nu:
Vilken annan
vill väl stå
trofast vid min
sida i trångomål?
Ofta jag honom
väl behövde.
Varsamt jag flyger,
då vänner fattas
Svenska storföretag som tidigare drog sig ur leken på grund av rädsla för miljöopinionen är nu på väg tillbaka till höglandet. NCC har bett om ursäkt för att man lyssnat på kritiken och hoppas nu få anlägga tunnlar, och Skanska har i en första charmoffensiv bespetsat sig på att bygga kraftverkshuset i Kárahnjúkaverket. Men bland dem som kämpat för höglandet breder uppgivenheten ut sig. Utvecklingen rullar nu obevekligen på och alla vet att den bara går att stoppa om pressen på storföretagen blir stor utomlands.
Enligt nya rön skall det vara möjligt att rekonstruera jättebuddhorna i Bamiyan. Det låter fantastiskt, men är egentligen inte konstigt. För det människan skapat kan hon också återskapa. Så är det tyvärr inte med det isländska höglandet. När det nu ödeläggs går det förlorat för alltid.
Torgny Nordin