Jan 16 2007
Patsy Nakell: SOS Island!
www.attac.fi
8/2005
I ett land som så aggressivt marknadsför sig själv som ett orört naturparadis kan inte ett dammprojekt av det slag som nu byggs i nordöstra Island vara mera malplacerad. Den enorma dammen Kárahnjúkar, som blir färdig år 2007, är tänkt som ett ekonomiskt lockbete enkom för multinationella industrijätten Alcoa. Det amerikanska aluminiumbolaget har redan stängt två av sina smältverk i USA och flyttar över sin verksamhet till Island där elräkningen, tack vare vattenkraftverket och ett 40-årigt kontrakt, är konkurrenskraftigare än på annat håll.
Scenariot låter visserligen bekant: ett multinationellt företag som maximerar sin vinst på miljöns och lokalbefolkningens bekostnad – med den väsentliga skillnaden att det är ett av världens rikaste och minst förorenade länder och inte ett fattigt uland.
Birgitta Jónsdottir sitter på ett kafé i centrala Reykjavik och ser bekymrad ut. Som många islänningar är också Birgitta mångsysslare: hon är Islands första webbdesigner, bokbindare, poet och författare, och sedan några år tillbaka också aktiv miljökämpe. Beskyllningarna haglar tätt.
– Den okunnighet, girighet och närsynthet vi har att göra med är extrem. Inget annat europeiskt land skulle bete sig så här. Island är en bananrepublik, säger hon bestämt.
Organisationen som Birgitta representerar har sitt högkvarter under kaféet där vi sitter. Fast egentligen är det inte fråga om någon officiell organisation, utan en rörelse eller en lös grupp av miljöaktivister som huvudsakligen samlat sig kring www.savingiceland.org, en webbsida med nyheter och information om dammprojektet Kárahnjúkar.
Nytt för i år är det internationella protestlägret som pågått hela sommaren och som fått miljövänner från Sverige, England och Frankrike att ta sig till Island i hopp om att stoppa dammbygget. Några uppgifter om deltagarantalet finns inte, men Birgitta tror att de kan uppgå till 50 personer.
Enligt uppgifter som publicerats på webbsidan har aktivisterna lyckats ta sig in på smältverkets byggplats i Reydarfjördur på den nordöstra kusten, klättrat upp på lyftkranarna och kedjat fast sig vid schaktmaskinerna i en traditionell direkt aktion. Aktivisterna arresterades av polisen men släpptes senare. Nu har man bestämt sig för att koncentrera protestverksamheten till Reykjavik i stället, och lägret har övergetts.
– Vi kommer att fortsätta så länge som det behövs, vi ger inte upp, säger Birgitta optimistiskt.
Naturen hotad
När kraftverket vid Kárahnjúkar väl sätter igång med sin verksamhet om ett par års tid blir det Europas största stenfyllnadsdamm. Nio dammar, tre vattenreservoarer, sju kanaler och sexton tunnlar kommer att tämja smältvattnen från Vatnajökullglaciären som ligger nära intill. Elproduktionen på Island kommer på en gång att öka med 70 procent.
Enligt miljöorganisationen International Rivers Network är miljökonsekvenserna allvarliga. Två stora och ett flertal mindre floder kommer att omdirigeras, medan ett sextiotal vattenfall antingen kommer att förstöras eller helt försvinna. Omdirigeringen av vattendrag, erosionen, grundvattenseffekterna och översvämningen av jorden kommer enligt IRN att påverka mer än tre procent av Islands landmassa, inklusive känsliga områden som utgör bl.a. sälars, renars, olika fiskarters och den sällsynta spetsbergsgåsens livsmiljöer. Bygget ligger dessutom på det vulkaniskt mest aktiva område i världen.
Vad gäller smältverket som elen skall levereras till, marknadsförs det som ett praktexempel på miljövänlig industriell produktion. Island har dock förhandlat sig till ökade utsläppsrättigheter inom ramen för Kyotoprotokollet och miljöorganisationer befarar därför ansenliga mängder växthusgasemissioner från Alcoas aluminiumsmältverk.
Birgitta medger att ingenting av detta låter riktigt klokt. Premiärminister David Oddssons högercenterregering är däremot fastbesluten att forcera igenom projektet, trots ett så gott som enhälligt fördömande t.o.m. från de egna myndigheterna. Det statliga planeringskontoret underkände nämligen projektet p.g.a. effekterna på den känsliga höglandsmiljön. Men kontorets rapport omjusterades och drevs igenom i landstinget.
– Det isländska folket borde ha fått rösta om det här, men det fick vi inte, säger Birgitta. Hon är inte ensam om att förundra sig över hur dåligt demokratin verkar ha fungerat i det här fallet.
– Varenda dag under ett helt år stod en person från vår grupp utanför landstinget och protesterade. Men ledamöterna bara seglade förbi oss, fortsätter hon. Att stora namn som Björk eller Jónssi från popgruppen Sigur Ros fördömde dammbygget offentligt gjorde heller ingen nytta. Den politiska eliten envisas med att Islands beroende av en fluktuerande fiskeindustri kommer, tack vare dammen och smältverket, att minska. Turismen är också den för konjunkturkänslig, menar man. Smältverket däremot kommer att skapa flera hundra arbetsplatser och motverka utflyttningen från öns östliga delar. Men om det går att åtgärda urbaniseringen genom att låta bygga dyra smutsfabriker finns det ingen enighet om. I värsta fall kan t.ex. smältverket tvingas importera billig arbetskraft från Östeuropa för att hållas igång.
– Islänningarna är självupptagna och egocentriska. De bryr sig inte. Och i Norden har man ingen som helst aning om vad som händer i grannlandet, är Birgittas bittra diagnos. – Islands natur är vår viktigaste resurs. Det är därför som turister överhuvudtaget bemödar sig att komma ända hit. Det kan låta paradoxalt att en miljöaktivist försvarar turistindustrin, men det är precis vad Birgitta Jónsdottir gör.
– Hellre en miljon turister än en enda damm.
http://www.attac.fi/arkisto/kolumnit/nakell4